Luddan

.... och det senaste känns det som det gått en epidemi här runt omkring.
En att göra slut, skiljas, gå isär -epidemi.
Gammal som ung har man hört om par (som man aldrig kunde ana) har gjort slut.
Ja, än är det inte klart, fler lär det bli.
Kanske är det bara en inbillning som jag fått för mej... Men jag tycker att det varit så mycket sånt ett tag nu.
Ja....Men det där med att vara singel är väl kanske inte så dumt ändå. =)

Har varit på promenix, skönt var det. Blött om fötterna också. Töar och töar ju bara nu.
Lika bra det, jag vill ha sommar nu!!

Nu är det väl bara att vänta på TV-kvällen.
Anna Pihl och CSI, äntligen är Las Vegas tillbaka och miniatyrmördaren. Spänningen är olidlig... =)




En av de värsta sakerna som jag ibland kan tänka på, är hur det kommer att känns när mina föräldrar försvinner.
Den dagen de kastar in handduken. När jag tänker på det blir jag så rädd, när kommer det att hända? Hur kommer det att kännas? Hur ska jag överleva utan någon av dem...? Hur ska det hända?
Den där tanken får mej oftast att gråta och vara så rädd.
Jag vet att man inte ska tänka på sånt, kalla mej störd då... men den tanken har faktiskt slagit mej... Och hemskt är det.
Man vet aldrig vad som händer i livet, inte med något eller någon. Idag kan vara sista dagen, imorgon eller om 50 år....Hua... Döden är verkligen hemsk.
Den för med sej så mycket sorg.

Nu har den där hemskaste tanken blivit verklighet för någon av mina närmaste, jag mår jättedåligt.
Men när jag mår så, så kan jag för allt i världen inte ens föreställa mej hur det känns för henne. Fruktansvärt.
Jag vill kunna göra något, säga något, men vad finns det för ord att trösta någon, när ens förälder gått bort.

Mina tankar, min kärlek och hela jag finns just nu hos dej gumman.
Jag finns här och du får be mej om vad du än vill...


Många tankar och tårar idag. En jobbig dag.
Kom nu vårsol, vi behöver det, ljus och värme, tack!!